förhållande till den gamla, att äktenskapet i Norden signades med den renande eldens symbol, med Thors hammarsmärke[1], och att ej Freya, utan Asynian Var, hörde den äkta eden och vakade öfver dess helgd[2]. För öfrigt saknar icke den stora naturgudinnan[3] även i Norden flera af dessa båda sköna och betydningsfulla drag, hvarmed ålderdomen smyckade kärlekens moder. Hon kallas den „gråtfagra”[4], af följande anledning. Hennes man, som heter Odr, far långväga bort: Freya gråter öfver hans frånvaro; och hennes tårar äro guld. Det är utan allt tvifvel, att mythen om Balder här möter oss i en annan och quinnlig gestalt; och redan deraf blir sannolikt att denna sista, liksom Freya sjelf, tillhör en annan i Asaläran upptagen religion. Vi se åter en sinnebild af årets vexling, solens
- ↑ Följer af Thryms-quida, str. 32.
- ↑ Edda Dæmis. 35. Vör, Var betyder var, grannsynt, aktgifvande.
- ↑ En adsum — rerum Natura parens, elementorum omnium domina, seculorum progenies initialis, summa numinum, regina Manium, prima cœlitum, Deorum, Dearumque facies uniformis. — — quæ cœli luminosa culmina, maris salubria flamina, inferorum deplorata silentia nutibus meis dispenso. Cujus numen unicum multiformi specie, ritu vario, nomine multijugo totus veneratur orbis. Cybele om sig sjelf hos Apulejus, L. XI.
- ↑ Skalda, s. 119.
