Sida:Svea rikes häfder.djvu/395

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
373

Göternas vandring åt Östern och Södern i sjelfva verket ett återvändande till gamla hemvist? Hade de ej ur dessa utgått mot Norden i tider, som dölja sig för Historiens blick? — Det är högst sannolikt. Redan Göternas stora talrikhet och makt, då de öfverföllo Romerska Riket, synes ej ensamt kunna förklaras genom vandringarna från Norden; och, om äfven de Götiska folk, hvilka redan i första och andra seklerna nämnas vid Tanais och Pontus, ej der varit gamla, hvilket de ganska möjligen voro, så finna vi likväl med Göterna beslägtade folkstammar, hvilka aldrig tillhört den Baltiska, men väl den Pontiska Norden, af ålder i samma trakter. En sådan stam var utan tvifvel Bastarnerne[1], sådana vore derjemte — om man ej vill förkasta en mängd av de Gamlas intyg —

  1. Bastarnerne, säger Strabo L. VII. p. 306, voro nästan Germaner. Plinius, Hist. Nat. L. IV. c. 14., räknar dem till den 5:te afdelningen af de Germaniska folken. Tacitus säger, att de genom ömsesidiga giftermål antagit något af Sarmaternas seder. „Sermone, cultu, sede ac domiciliis ut Germani agunt. — — Procerum (al ceterum) connubiis mixtis non nihil in Sarmatarum habitum fœdantur”. German. c. 46. De nämnas först i Historien såsom intagande det inre landet vid Dnieper, och derifrån till Karpatiska bergen; en del förekomma vid Donaus utlopp. Flera Bastarniska folk anföras såsom med Göterna förbundna, hvarom jfr. Cluver, German. Ant. L. III. 187.