Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
374
Alaner[1] och äfven Geter[2]. Historiskt säkert
- ↑ Alanerne kallas af Procopius, som kände Alaner och Göter af eget umgänge, ett Götiskt folk. „Vandali ad Mæotidem veteres habuerut sedes: inde fame pressi ad Germanos, qui nunc Franci dicuntur, Rhenique partes se tulere, adscitis Alanis, Gothica et ipsa natione”. Vandal. p. 9. i Grotii öfversättn. Jfr. de Bello Goth. p. 139. Ibland Göterna finna vi dem också under nästan alla de krig, som sluteligen medförde Vestromerska rikets undergång. De deltogo i det Marcomanniska (Julius Capitol. in vita Marci Antonini c. 22.), i det Götiska mot Kejsar Valens (Ammian. Marcell. L. XXXI. c. 35). Vi finna Alaner bland Vestgöterna i Gallien (Jordanes de Reb. Get. c. 43). Alaner följde Vandalerna ifrån Pannonien till Spanien och vidare till Africa (Jordanes c. 31. Procopius, Vandal. L. I. p. 18.) och sammansmälte der med dem, likväl så, att Alanernas namn äfven bibehölls i Vandaliska kungatiteln (Stritter, Alanica ex Scriptt. Byx. l. c. IV. 219). — Jordanes, egenteligen född Alan, (c. 50), säger sig likväl vara af Götisk härkomst (c. 60). Hos honom ses äfven att Alaniske Förste-döttrar voro den Amaliska eller Götiskt-kungliga ätten genom giftermål förbundna (c. 50). Sådana förbindelser nämnas mer än en gång mellan bägge folken. Maximinus, som år 235 blef Romersk Kejsare, hade en Götisk far och en Alanisk mor. Jul. Capitol. in vita Max. c. 1. — Denna Alanernas Götiska benämning kan ej sägas vara af lika beskaffenhet med den obestämda Skythiska, hvilken eljest tillegnas både Göter och Alaner. Redan i Plinii den äldres tid hade Skythernas namn upphört att utmärka ett eget folk, och „prisca illa appellatio” tillades blott de aflägsnaste, nästan okända nordiska nationer (Hist. Nat. L. IV. c. 12). Den förr nämnde Josephat Barbaro (Viaggio alla Tana. fol. 18) fann ännu vid Mæotis ett Gothia och ett Alana, och bägge folken så blandade, att deraf äfven ett blandadt namn Gotitalani (Goti-t-alani) uppstått. Alanerne,
- ↑
