nära gemenskap; och då Geternas första historiska stamland är detta samma Thracien[1], hvarest så många spår leda oss att söka en af hufvudkällorna för Grekers och Romares båda språk[2] och gudalära[3], hvilka åter med de Götiskt-Germaniska ostridigt äro beslägtade: då Alanerne
- ↑ Geterna finna vi först i Thracien (hvilket beboddes af ett folk under flera namn. Pomp. Mela L. II. c. 2). Herodot omtalar dem söder om Donau (L. IV. c. 93), såsom de tappraste och rättfärdigaste af Thrakerna. De utbredde sig sedermera på norra sidan om denna flod, sedan de derifrån fördrifvit Skytherna och sträckte sig i århundradet före Christus ända till Dniepern, der de då, såsom Strabo berättar, intagit Olbia och flera andra städer vid Svarta hafvet.
- ↑ Jfr. så väl härom, som om Götiskans syskonskap med Grekiskan och Latin, Rask, Undersögelse om det gamle Nordiske eller Isländske Sprogs Oprindelse, Kjöbenh. 1818, s. 159 ff.
- ↑ Creuzer l. c. II. 285, 294, 295.
förstnämnda (Dekæneos, L. VII. p. 298. L. XVI. p. 762), såsom en Präst och Spåman, hvilken hos Geterna, enligt deras sed liksom fordom Zamolxis, äfven förde Gudens namn hvars präst han var — den senare (Byrebistas, ibid.) såsom Geternas konung. Åt Geterna hade således äfven Diceneus gifvit det af Jordanes omtalta namnet (Capillati — de hårrike), hvilket Göterne ännu i Jordanis tid firade i sina sånger („quod nomen Gothi pro magno suscipientes adhuc hodie suis cantionibus reminiscuntur”. Jordanes c. 11). Att denna blandning av Getiska och Götiska minnen ej endast var ett misstag af Jordanes, ses således af hans egna åberopanden på hvad som hos hans eget folk, i hans egen tid, var antaget och gällde.
