är åtminstone, att Göterne i synnerhet med bägge dessa sistnämnda folk lefvat i en långvarig och
säger han, hade varit äldst i dessa trakter, Göterne hade kommit såsom eröfrare. Trakten var uppfylld af ättehögar, (monticelli fatti à mano, liquali sono in segno di sepolture; l. c. fol. 4).
Den förste Romerske författare, som nämner Göterna under namnet Gothi, säger att de ock kallades Getæ, (Spartianus in vita Caracallæ c. 10). Procopius berättar att Göterna sades vara ett Getiskt folk. „Getinum genus Gothos esse ajunt” (D. B. G. L. I. p. 207). En mängd ställen af dylikt innehåll hos sednare Romerska och hos Byzantinska författare, finnas samlade hos Sheringham, de Origine Anglorum. Cantabrig. 1670. c. 9. Till bevis för satsen att Göter och Geter äro samma folk åberopar Jordanes (c. 9) Orosius, som också (Hist. L. I. c. 16) säger: „Getæ illi, qui et nunc Gothi”. — För öfrigt, ehuru mycket än Jordanes far vilse, då han i Geterna ser sina från Norden utvandrade Göter, så bevisa dock flera ställen hos honom, att under den tid af mer än tre och ett halft århundrade, allt ifrån Marcomanniska kriget, som Götiska folk i Dacien, Mœcien och Thracien bott ibland Geter såsom grannar och herskare (för att ej nämna sannolikheten af deras äldre gemenskap vid Pontus, bägges traditioner och äfven lagar sammansmält. Så säger han (c. 13), att Göterne efter en seger öfver Romerska Generalen Fuscus, i Kejsar Domitiani tid, förliknat sina konungar med halfgudar eller Asar (Anses), och uppräknar derpå ur Götiska sånger deras genealogi. Men detta Romerska krig under Domitianus fördes emot Dacerna (Suetonius in Domitian. c. 6), såsom Geterne af Romarne kallades (Getæ Daci Romanis dicti. Plinius L. IV. c. 12). Ännu i Jordanis tid funnos hos Göterna lagar, kallade Bellagines (c. 11.), hvilka ansågos ha blifvit stiftade af Diceneus, under Götiska konungen Borbista. Strabo känner bägge dessa män; och omtalar den
