den dubbla, — Orientaliska och Grekiska, — åder, som genomgår våra förfäders äldsta erinringar och gudalära, och med skäl väcker uppmärksamhet. Efterkommande af Alanerna — ett namn, hvarunder en Svensk Resande ännu år 1699 hörde dem
identitet med de nuvarande Osseterna på Kaukasus har Klaproth (Reise in den Kaukasus 1. 66 och Asia Polyglotta s. 83) bevisat. Enligt deras egna traditioner ha de fordom sträckt sig ända till Tanais. För Mongolerna, som i det 13:de seklet bekrigade och underkufvade dem, synas de sedermera ha dragit sig tillbaka i bergen. Likväl fann Josaphat Barbaro i 15:de årh. dem ännu vid Mæotis. Sjelfve kalla de sig Iron, hvilket både påminner derom, att Iran är Persiens och Mediens gamla, ännu i Orienten gällande namn, och om Diodori Siculi (L. II. p. 90) och Plinii (L. VI. c. 7) berättelser, att Sarmater funnos vid Tanais, som voro af Mediskt ursprung. Deras språk, ehuru uppblandadt genom den stora mängd af tungomål, som af ålder funnos vid Kaukasus, går likväl de Mediskt-Persiska närmast (Asia Polyglotta, Paris 1823. s. 83 ff.), hvilkas förvandtskap med de Götiskt-Germaniska åter är erkänd. Ibland 317 af Klaproth (l. c.) anförda Ossetiska ord äro, vid närmare granskning, 61 Götiska, således 1⁄5. Tilläggas kan, att ord, hvilkas föremål saknas i Norden, äro särskildt bevisande för gemenskap med sydliga folk, i hvilkas tungomål samma ord återfinnas. Elefant heter i det gamla Nordiska språket Fil (Björn Haldorsons Isl. Lex.). Ordet är detsamma med det Ossetiska och Persiska Pil (med den så ofta förekommande förvexlingen af p och f), och har samma betydelse så i dessa språk. (Klaproth, Reise in den Kaukasus II. 208), som i det Indiska Sanskrit, der det skrifves Pilu; men i Arabiskan åter Fil. A. W. Schlegel, Ind. Biblioth. 1 B. 2 H. ss. 209, 211.
