Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
393
gamla händelser genom tolf eller tretton århundraden, (såsom vanligen antages), kunnat bibehålla sig, tills en Isländare efter år 1100 fattade det i pennan. Erinringen deraf, om den fanns, hade utan tvifvel, liksom all annan, hemfallit åt Skalderna och så mycket snarare blifvit smyckad i Mythens drägt, som här är fråga om samma varelser, hvilka i Mythologien framstå såsom Nordens Gudar. Vi äga således i hvad Ynglingasagan om dessa väsenden förmäler näppeligen någon ursprunglig tradition, åtminstone ej i dess äkta gestalt, utan en senare lärd förklaring, som tillika möjligen har större slägtskap med den illa beryktade, i företalet till den yngre Edda, än man vid första påseendet skulle förmoda[1].
- ↑ Författaren till de första kapitlen af YnglingaSagan säger, c. 5, att en fjällsträckning från Norr till Söder skiljer Suithiod hin miklu från andra riken, och att sunnan för denna bergsryggen är icke långt till Tyrkland, der Oden hade stora egendomar. Ehuru, om man i denna bergsrygg ser Ural, det uppgifna läget ej illa svarar mot Turkestan, Turkarnas stamland, så är dock helt ovisst, om ej i detta YnglingaSagans Tyrkland, det fabelagtiga Troja, och hela den Trojanska härstamningen ligga fördolda. Företalet till den yngre Edda säger, att Troja, (som ock kallas Asgård, enligt en glossa till Dæmis. 9.), ligger „þar sem ver köllum Tyrkland.” På samma sätt härleder det gamla Langfedgatalet (Langebek, T. I. p. 2.) Oden ifrån Trojas konungar, men säger att han var Tyrkia-Konungr. Af Teucrer, Trojaner, har man således gjort Turkar.
