Sida:Svea rikes häfder.djvu/416

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

394

Betraktar man dessa uppgifter i och för sig sjelfva, så måste medgifvas, att de blott äro fullgiltiga intyg om deras författares föreställningssätt, och alldeles ej kunna vittna för sjelfva saken; — så vida ej denna kan på annat sätt bevisas. Skulle likväl ett sådant bevis kunna gifvas, så vore det i sanning vida besynnerligare, om ett blott lyckskott hade tillvägabragt denna öfverensstämmelse emellan rätta förhållandet och de Isländska berättelserna, än att antaga, det i dessa en verklig (lät vara dunkel, och för missförstånd utsatt) erinring om händelsen bibehållit sig.

Ett sådant bevis, om det kan föras, måste hämtas ur andra intyg om ett Asiatiskt ursprung för Nordens Gudar eller Folk, — ur sammanstämmande historiska omständigheter, hvilka äga så mycken mer vigt, om de för Isländarna sjelfva varit okände: — slutligen ur den gamla Nordiska Gudaläran sjelf, i fall denna innom sig bär något vittne om sina anor. — Hvad det första beträffar, så saknas ej helt och hållet andra vittnesbörd, som röja att denna mening hvarken var sluten inom sjelfva Island, ej heller der inskränkt till en eller annan af den tidens lärda. Flere Isländska sagor och skrifter nämna den