Sida:Svea rikes häfder.djvu/421

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
399

afgörande beviset för sitt ursprung utom Norden bär den Nordiska Gudaläran inom sig sjelf. Ej blott enskilda af oss redan anmärkta drag — såsom erinringen om guldförande floder — bestyrka detta; hela dess verldsåskådning har utan tvifvel först bildat sig under en sydligare himmel, först blifvit lyst af en varmare sol. Vi ha redan anmärkt den dubbla föreställning af på en gång Ljusets och Mörkrets region, Vidundrens hem och de Lycksaligas boning, hvarunder Norden i Grekers, Romares och andra Mythologier förekomma. Man måste medge, att svårligen denna föreställning i någondera bemärkelsen kunnat först utbilda sig i den verkliga Norden, utan snarare är grundad på sydligare folks obekantskap dermed, som gaf inbildningskraften fritt spelrum, och tillät den att på

    Sindica, en landsträcka strax nedom Kimmeriska Bosporen på Asiatiska sidan, heter hos Herodot, L. IV. 28, 86, i alla Codices (Ritter Vorhalle, s. 157) Indien och folket Inder; ehuru flere utgifvare på eget bevåg satt Sindica, Sinder. Men Hesychius säger äfven om dessa Sindi "att de voro ett Indiskt folk" (Σιυσοι ἕΘυος Ιυδιχόυ). Af Ammianus Marcellin. L. XXII. c. 18, som kallar dem Sindi ignobiles och säger att de bemäktigat sig sina husbönders hustrur och egendom, tyckes det som om de hört till en lägre Indisk kast.