Sida:Svea rikes häfder.djvu/432

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

410

inbillningskraftens foster, ehuru denna ofta lånt föremålen sina drag, — att de ej endast hade den bemärkelse vidskepelsen sedermera dervid fästat, utan en verklig, synes deraf, att personer af sådan härkomst omtalas äfven i skrifter af historisk halt[1]. Gå vi ifrån dessa underrättelser tillbaka till

    Alfhem, hvilket förlägges emellan Göta elf och Raumelfven), berättas ock ha varit fulare än andra menniskor. HervararSaga, c. 1. Då Torfæus, l. c. P. I. 115., förmäler, att de samme i en handskrift af Torsten Wikingssons Saga tvertom sägas ha varit skönare än andra, så bevisar detta blott att Sagoskrifvarne på folket användt den olikhet, som förekommer äfven hos de mythologiska Alferna, af hvilka somlige voro Ljusalfer andre Svartalfer.

  1. Med förbigående af de exempel, som kunde hämtas ur de fabelagtiga Sagorna, vilja vi blott anmärka, att flere personer af dylik börd omtalas i Landnamaboken bland Islands första bebyggare. Liotolfr, (efter orden "den stygge Ulf") en af dessa, var af "rese-ätt på möderne" (hann var risa ættar ad móderni. Landnáma, P. II. c. 19). I EgilsSaga nämnas ibland dennes förfäder en Hallbjörn, som var "Halftroll" till börden. EgilsSaga, c. 1. I allmänhet kallades så de som voro af slik blandad härkomst — äfven Halfrisar eller Thussablendingar. Egils fader, Grim eller Skallagrim, som öfverflyttade från Norrige till Island, var "likare Thursar till vext och utseende än mensklige män", (likari þursum at vexti ok at syn en menzkum mánnum) och ibland hans vänner nämnas en Thorer Thurs. EgilsSaga, c. 25. Att namnet länge bibehöll sig äfven hos andra Nordiska Nationer, kan slutas deraf, att då Alexander, Skottarnas konung, år 1249 återfordrade Shetländska och Orcadiska öarna af K. Håkan i Norrige, skröt han inför de sina,