Sida:Svea rikes häfder.djvu/458

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

436

herskande folkets land, eller ock företrädesvis männernas land, och svara mot Manhem, det namn som de Odinske Nybyggarne tillade det äldsta ännu så inskränkta Svithiod vid Mälarens stränder[1]. Först med fortsatt nybyggande utgick det

    Ynglingasagan (jfr. cc. 37, 40). I Braut Anunds tid var detta Suithiod ett land med "stora skogar" och "ödemarker flera dagsresor långa" (Suithiód er markland mikit, oc liggia þar sva eydimerkur, att margar dagleidir ern yfir. c. 37), och förblef ännu länge sådant; ty detta omtalas i Ynglingasagan såsom ännu gällande, då den författades. Kolonisationen, i synnerhet åt vester och norr från Uppland, kan man någorlunda följa. Med ökad folkmängd blef Westmanland en egen Lagsaga, fick en egen, efter Upplandslagen inrättad lag och egen Lagman, men har med detsamma blifvit skiljd från Folkländerna, tagna i inskränktare mening. Norra Westmanland och en del af Dalarna kallas af Sturleson i K. Anund Jacobs tid Markbygden (Skogsbygden) och Jernbäraland. Heimskr. Olof d. Hel. Saga c. 209. Norrska Konungen Sverre drog derigenom vid år 1177, då han säges ifrån Wermland tågat öfver en stor skog, till Molúngr (Malung), derifrån till Jernbäraland, och så öfver en 18 rasters lång skog till Herdala. I Jernbäraland var folket då ännu hedniskt, och hade alldrig sett någon konung. (Sverres saga, Heimskr. T. IV. p. 21. Kjöbenh. 1813). Så litet var då ännu odlingen framskriden i dessa trakter. Adam af Bremen, 100 år förut, låter Skridfinnarna upptaga landet norr om Wermlänningarna till och med Helsingland och vidare uppåt. Allt detta var således i hans tid, eller enligt de underrättelser han fått, ännu Finskogar. I Norrland undanträngdes småningom Lappar och Quener af Svenskarna utåt sjökusten, af Norrmän närmare Kölen.

  1. Þessa Suíthód kölludu þeir Mannheims, enn hina Miklu Suithód kölludu þeir Godheims. YnglingaS. c. 9.