kunde hämtas, att Isländarne vanligtvis ej gå så långt tillbaka med sina ätteledningar. Man kan svara, att ej endast den Svenska Ynglingaslägten, utan i allmänhet de Nordiska Konungahusen härifrån göra undantag. Den stora vigt alla folkslag, bland hvilka stam- och slägtförfattningen ännu herrskar, lägga på slägtregistrens bibehållande, visar sig naturligen mest i fråga om deras Konunga-ätter, särdeles om dessa tillika äro föremål för en gudagtig vördnad; och Ynglingasagans vittnesbörd är ej det enda, som styrker, att man i Norden förde konungarnas anor upp till gudarna. Men att konungahusen framför andra vårdade minnet om sin härkomst, följer ej blott af sakens natur, utan äfven af uttryckeliga intyg. Snorre Sturleson i förespråket till Heimskringla säger sig dels ha följt det slägtregister „hvaruti konungar och andra storättade män uppräknat sin ätt”, dels Skaldernes quäden. Med det första åsyftas tydligen ett skrifteligt minnesmärke, — troligen det gamla Isländska
