Langfedgatalet öfver de Nordiska konungahusen — och om derutaf att detta fanns skrifvet i Sturlesons tid också ej följer, att sådana anteckningar funnits skrifna ifrån hedniska tiden; så tillhör dock den omsorg, som Konungarne sjelfve sägas ha haft om sina slägtregister, äfven hedendomen; medlet för dessas bibehållande må då ha varit minne eller skrift. I förra fallet sammanflyter den dubbla källa, som Sturleson nämner, sluteligen till en, nemligen de gamla Skaldernas quäden, för hvilkas trovärdighet han såsom borgen anför, att den „inför Konungarna” blifvit sungna, och af dessa ansågos innehålla deras egen Historia. Att genom sången förvara denna var Hofskaldernas egenteliga yrke, och en Hofskald hos Harald Hårfager, Thiodolf från Hvine, ha vi också att tacka för det quäde om denna konungs förfäder, hvilket Sturleson åberopar under namn af Ynglingatalet. Detta quäde och den derpå grundade Sagan, äro således till sin uppkomst främmande för Sverige. De som vilja göra denna omständighet gällande, för att nedsätta deras värde, ha likväl förgätit ej blott det nödvändiga förhållandet, hvari de Svenske Ynglingarne stå till den Norrska Konungen utan äfven,
