Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
465
bestämd[1]. Dessa nybyggares framsteg vållade ock Quenernas tillbakaträngande ur Vesterbotten; och att författaren till Fundin Noregur redan inskränker Quenland till östra sidan af Botniska viken, styrker att han lefvat mot slutet af 13:de århundradet, men ej heller långt senare; ty i det 14:de gjorde Helsingarne anspråk äfven på Österbotten intill Uleå träsk[2].
Att samteliga den Nordiska fornsagans Hjelteslägter ledas ifrån den nämnda Halfdan är väl nog att göra denna till en fabelhjelte. Men en särskild uppmärksamhet förtjenar den omständigheten,
- ↑ Schöning (Försög till de Nordiske Landes særdeles Norges gamle Geographie, Kjöb. 1751), bemödar sig förgäfves att af Finnlapparnas skatt i Norrska Finnmarken, och de anspråk, som detta namns obestämda utsträckning åt söder födde, sluta till ett fordom verkligt Norrskt välde öfver alla Sveriges Lappmarker.
- ↑ Hälsingia raa byrjas i Uloträski. I ett Notarii Publici intyg om Upsala Ärkestifts gränsor af år 1374. Peringsköld, Monum. Upland. T. I. p. 4. Det tillägges att denna gräns „ledher äptir isina femptan vikna langan”, d. ä. 15 mil utefter isen (på Uleåelf intill hafvet), såsom Porthan i Registrum Aboense funnit stället skrifvet. Peringsköld har orätt läst Isma, och Rudbeck, Atlant. III. 445, deraf gjort bergsryggen Imai.
desse ej varit Finnar. Man har gifvit dem Götiska namn eller efter Skandinaviska språket ändrat de inhemska.
30
