till honom räkna en enda Norrsk ätts, Hlade-Jarlarnas, anor. Detta borde i Norrige, och hos många derifrån stammande Isländare, naturligen föranleda behofvet att göra den inhemskt Norrska börden ej mindre lysande; så blef en Norrsk Fylkiskonung stamfader för alla det gamla Nordens berömda ätter, och härleddes sjelf från en Nor — det personifierade Norrska namnet; ty på historisk verklighet kan väl denna Nor lika litet göra anspråk, som en Gote, Dan, Angul, Francus, fabelagtige stamfäder, eller rättare söner, till det Gotiska, Danska, Engelska och Frankiska namnet. Men ej nog härmed. Ätteledningen måste äfven uppstiga i Gudasagans rymder, och då här ej kunde bli fråga om en Odinisk, återstodo de ännu äldre Fornjotiska gudar. Nu blef den gamle Fornioter förste stamfader och konung: dernäst uppträda hans söner, Hler (hafvet), Loge (elden), Kare (vinden): denne födde Frost (kölden), fader till Snö den gamla, hvars son åter var Thorre o. s. v.[1]. Sådane äro den fabelagtiga Nors
- ↑ Efter en annan Handskrift hos Björner som öfverensstämmer med Flateyarboken, var Kare fader till Jokul (isberget), dennes son var Snö, som, utom sonen Thorre, hade tre döttrar, Fönn (hård snö), Drifva (mjuk snö) och Mjöll (snödoft). Till denna ifrån
