stiga minnena upp åt himmelen eller ned åt djupet. Väl kan man i det gamla lager af Myth och Saga, hvarvid Nordens och så många andra folkslags fornhäfder stanna, utspana, liksom naturforskarn i bergens daningar, en viss följd, vissa stora epoker. Men intet historiskt namn har öfverblifvit, och Oden sjelf är den ende, som från denna tid, åtminstone till en del, kan göra anspråk på ett sådant. Hans präster viste derföre att äfven ge honom sjelf anor, hvilka äldre och nyare fabler täflat att smycka, under det å andra sidan många konungaätter räknade sig till heder att i honom vörda en stamfader. Men alla försök att leda Nordiska ättartal utöfver honom, — äfven om de syfta åt en verkeligen och ej blott inbillad äldre tid, — komma till korta, och falla tillbaka nedan om hans egen[1]. Och huru var det annorlunda möjligt, då slägtregisterna ifrån honom visa så många luckor? Äfven Ynglingatalet har sådana. Redan dess olika begynnelse, efter olika källor, måste väcka uppmärksamhet. Ynglingasagan börjar sjelfva
- ↑ Det gäller äfven om den Fornjoterska ätten, om man blott rättar sig efter slägtlederna, då Fornjoter sjelf blir samtida eller yngre än Oden. Jfr. Hallenberg Anmärkningar till Lagerbrings Hist. I. ss. 21, 24.
