maldes på quarnen, som den malande söng om. De söngo i början om gull, frid och lycka[1]; men då konungen för hårdt dref på deras arbete, söngo de om krig, och vredo kring stenarna så fort att dessa brusto. Kriget kom, konungen föll; och så slutade Frodefriden. Men konung Fjolner hade innan den lyckliga tidens slut i sjelfva öfverflödets sköte ändat sina dagar. På ett gästabud hos konung Frode stupade han drucken i ett mjödkar och fann döden — „i vindlös sjö” — såsom den gamle skalden sjunger[2].
Hvad som berättas om hans son och efterträdare svegder[3], bär ej mindre mythens stämpel. Han gör ett löfte, att uppsöka Gudhem och Oden den gamla, och far med tolf män vida kring verlden. Han kommer till Turkland och det stora Svithiod, finner der fränder och får en gemål Vana ur Vanhem. Hemkommen, drager han ut för andra gången att söka gudarnas land. En quäll
