då han var drucken, ser han under en sten en dverg sitta, som ropar till honom, att han der borde ingå, om han ville finna Oden. Svegder löper in i stenen, — den tillslutes; och Svegder kom aldrig åter. Berättelsen synes föranledd af hvad förut förmäles om Oden, som på dödsbädden, sedan han låtit rista sig med svärdsudd, sade sig skola resa till Gudarnas land och der fägna sina vänner, hvarföre de Svenske trodde honom vara kommen till det gamla Asgård och der lefva evinnerligen. Sagan om Svegder beror på tvetydigheten af dessa namn, hvars motsvarande föremål man tänkte sig både i denna och en annan verld. Att den sistnämnda tydningen borde anses för den rigtigaste, visar utgången; ty Svegder slutar med att försvinna ur de dödligas gemenskap. Att dvergarne bodde i stenar och klyftor, och utmärktes genom sin list, var gammal nordisk tro; och Ynglingasagans förklaring, att stenen var en by, som hette Sten, är tydligen ett af dessa tillägg, genom hvilka en sednare tid sökte omskapa de gamla mythiska berättelserna efter en förment historisk sannolikhets lagar.
vanland,[1], hvars namn påminner om hans
- ↑ c. 16.
