mennisko-offer, men året blef snarare värre. Tredje hösten kommo Svearne mangrannt till Uppsala, då offret skulle blifva. Höfdingarne rådgjorde med hvarandra, och sammanstämde derutinnan, att oåren månde komma från Domald deras konung, och att de skulle offra honom sjelf sig till god årsvext, öfverfalla och dräpa honom, samt bestryka gudarnas säten med hans blod; och så gjorde de. — Berättelsen bär allt utseende af historisk trovärdighet, och längre fram omtalas huru Olof Trätälja hade samma öde, med tillägg att Svearne voro vane att tillskrifva sin konung både god och ond årsvext[1].
Om domar[2], Domalds son, förtäljes blott, att han styrde länge riket, att god tid och frid var i hans dagar, att han sotdog i Uppsala och blef förd på Fyrisvall och bränd på åbacken, hvarest hans Bautastenar stå. Skalden Thiodolf säger sig „ofta ha mycket sport visa män efter Ynglingens stenrör[3], och det rum, der Domar blef ett rof för
