kallades Träl. Han vexte och trifdes, var mörk till färgen, fick skrynklig hud på händerna, krumpna knogar, tjocka fingrar, fult anlete, lutad rygg och långa hälar. En tiggareflicka kom till huset, fötterna voro sårade, armen solbränd, nästan nedtryckt: hon nämndes Thy (Trälinna), framlefde med Träl „de tunga dagar” och födde honom söner och döttrar, hvilkas allegoriska namn utmärka trälarnas kropps- och sinnes egenskaper[1]. Deras sysslor
- ↑ Sönerna heta: Hreimer (den sotige, af Hrim, sot), Fjosner (en som gör de smutsigaste sysslor, jfr. Björn Haldorsons Isl. Lex.), Klur (ohöflad), Kleggr (hård, af kleggi — massa compacta alicujus rei), Kefser (stursk), Fulner (vresig, af verbum fúla,
var sá vatni ausin och nefndr Haralldr — „han blef vattenöst och kallad Harald.” Heimskringla, Halfdan Svartes saga, c. 7. — Guthormer hertugi hafdi vatni ausit hinn elzta son Haralds Konungs oc gaf nafn sitt. „Hertig Guttorm hade vattenöst K. Haralds (Hårfagers) äldsta son och gifvit (honom) sitt namn.” l. c. Harald Hårfagers saga c. 21. Om en annan samma konungs son säges: Sigurdr Jarl iós sveinin vatni oc kalladi Hakon — „Sigurd Jarl öste vatten på pilten och kallade (honom) Håkan”. — Sá var þa sidr um göfigra manna börn, at vanda men miöc till at ausa vatni oc gifa nafn: — „det var då seden med förnäma mäns barn, att noga utsöka de män, som skulle vattenösa dem och gifva namn”. ibid. c. 40. Andra exempel på denna sed hos hedningar förekomma i Heimskringla, Harald Gråfälls och Håkan Jarls Saga c. 8, samt i Jomsvikingasaga c. 1. Olof Tryggvasons Saga. Ed. Skalholt. P. I. c. 70. Eyrbyggiasaga c. 11. Nials Saga c. 14: på sistnämnda ställe om ett flickebarn.
