Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
491
hjon i tre nätter. Nio månader derefter födde Amma en son, röd och blomstrande, med tindrande ögon: han vattenöstes, sveptes i linne och kallades Karl. Han vexte och trifdes, lärde oxar tämja, slöjda åkerredskap[1], timra hus, smida söm[2], göra kardor, köra plog. Till honom hemfördes såsom brud, Snör (den snälla), behängd med nycklar, i kjortel af gethår. Hon sattes under linne[3]: de delte ringar[4], bredde lakan, byggde bo. De födde söner och döttrar, hvilkas namn utmärka det
- ↑ Arþr — årder.
- ↑ „Hlöþur smida” heter eljest ensamt „att lada”. Afzelius öfversätter: bygga lador — men detta ligger ju redan i det föregående?
- ↑ — „Settiz under ripti” str. 20 är väl det samma, som i str. 37 vid ett lika tillfälle heter: „gekk hon und lini.” d. ä. hon gick eller sattes under linnet. Att en duk eller päll hålles öfver bruden vid giftermålet, är ännu ett Svenska Allmogens bruk. Att hölja bruden i linneslöja var gamla seden. Jfr. Hamarsheimt str. 21.
- ↑ „Bauga deildu”. — Detta skulle man tro hade afseende på den christeliga vigselns bruk, men denna vigsel hade då utan tvifvel uttryckeligen blifvit nämnd och andra häntydningar på christendomen förekommit. Att gifva ringar var i det hedniska Norden ett så allmänt tecken till den högsta frikostighet, att „Bauggiafi”, ringgifvare, hos Skalderna blef ett loford för konungar. (John Olafsen l. c. s. 212). Det kan således i allmänhet betyda att makarna med hvarandra delade hvad de hade dyrbarast.
