Sida:Svea rikes häfder.djvu/520

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
496

efterlefvande närmaste anhörige inträdde i arfsrätten efter den döda. Men blodshämnden var, enligt nordiska begrepp, det heligaste arf[1], och Agne mördas efter gästabudet af sin gemål, som flyr och räddar sig med de sina. Det är en af de händelser, som äro egnade att outplånligt intrycka sig i menniskors minne — utan tvifvel verklig; ty en enfaldig tid skyr att diktande leka med naturens djupaste känslor. Men väl ha de brott, som födas af striden mellan de enklaste naturliga förbindelser, och i hvilka dessa förstöra sig sjelfva, af ålder för poesien haft en oemotståndlig dragningskraft, emedan de, (före all dikt), äro de renaste uppenbarelser af det Tragiska i menskligheten. Derföre äro sådana förhållanden den poetiska fornsagans käraste ämnen, och i jättelikare mått har ingen någonsin framställt den förstörelse de innebära, än den Nordiska. — Att äfven Agnes öde från Skaldernas läppar gått till efterverlden, visa flera omständigheter. Den Finske Höfdingen, hans son och dotter, ha fått sina namn ur den fabelagtiga Fornjoterska ätten. Den öfver Visburs söner

  1. Var fadren dräpen, kunde hvarken graföl hållas, eller arf tillträdas, innan han blifvit hämnad. Jfr. VatnsdælaSaga c. 23.