Uppsalakonungs öfvervälde har då bestått deruti att äfven desse gifvit honom skatt. När efter Agne riket kom först i brödraskifte, och sedan deltes efter som ätterna grenade sig, ha Småkonungarna, nu prinsar af kungliga huset, undandragit sig denna skyldighet[1]. Med skattens upphörande upphörde Uppsalakonung att vara envåldskonung. Fylkiskonungarnas fortfarande deltagande i offren vid Uppsala var nu blott ett tecken att de med honom voro i frid[2]. Hans makt synes sluteligen ha nedsjunkit till en tom titel. Ty äfven Braut Anund, som genom odling eröfrade ödemarker åt sitt rike, hade i de gamla länderna så föga välde, att han ej ens omedelbart herrskade öfver Tiundaland med Uppsala: det hade en egen konung[3], hvilken var Ingjalds fosterfader, och hvars söner sedermera hjelpte denne att förstöra Fylkiskonungarna, som
- ↑ Derföre säges åter, att Ingjald tog skatt af alla de konungars riken, hvilka han underlade sig.
- ↑ Så säges om K. Granmar i Södermanland, att han for till Uppsala att offra efter vanan emot sommaren, på det frid skulle hållas (at fridr væri), c. 42.
- ↑ Svipdag den blinde, Ingjald Illrådas fosterfader, c. 38.
sig Skattkonungar oc Jarlar, att dömma landslag och värja landet för ofrid i de länder, som ligga fjerran från konungen”. Skalda s. 171.
