minnesmärke om denna tid, hvilket en sådan uteslutande giltighet med skäl kan tillskrifvas. Äfven det Isländska Langfedgatalet om Nordens konungar från Ragnar Lodbrok är först från början av 14:de århundradet[1], — ej äldre än den inhemska Konungalängden[2], — och åtminstone intill Erik Emundssons tid, då Snorre Sturlesons Konungasagor åter börja vidröra Svenska sakerna, tydligen ej grundadt på någon sammanhängande berättelse eller kunskap om dessa. Det har dessutom dunkelheter, som endast kunna upplysas ur andra källor, hvilka likväl ännu oftare afvika från det samma. I sådant fall är Häfdeforskarens första pligt att troget framställa sjelfva svårigheterna. Kunna dessa ej lösas till ömsesidig öfverensstämmelse, så torde de åtminstone kunna i allmänhet förklaras, och genom denna förklaring kan hända någon insigt vinnas i sjelfva landets tillstånd under denna dunkla tid.
- ↑ Det slutar vid denna tid i alla de tre Nordiska rikena. Jfr. Langebek, l. c.
- ↑ Den ena afskriften af denna i en Samling af de gamla Lagarna (Scriptt. R. Suec. Cat. II) slutar med år 1333: den andra (l. c. Cat. VI) är tagen ur en PergamentsCodex, innehållande Handlingar till Uppsala Domkyrka och utmärkt under namnet Registrum Upsaliense, skrifven år 1344. Denna har blifvit fortsatt till 1396 och är först utgifven af E.Benzelius i Monumenta Eccles. SvioGoth.
