drömmar; dock tycktes honom, att snart månde Dannemarks och Sveriges riken skiftas och den på eröfringar omättelige Ivar dö, utan att kunna lemna sitt välde till någon af de sina. Konungen frågar nu om sina förfäder hos Asarna, och får till svar att både de och Asarne äro honom vidrige, och förlikna honom vid Midgårdsormen. Ivar blir vred, ropar att Hord sjelf vore det värsta troll[1] och manar honom att försöka Midgårdsormen. De bägge gubbarna störta sig i sjön emot hvarandra och försvinna. — Då detta krigståg genom konungens död blir till intet, får Harald, Auds son, af sin stjuffader folk och skepp, hvarmed han begifver sig till Seland, och blir der till konung antagen. I Skåne, hvilket rike hans moders fränder tillförene hade ägt, finner han ock understöd, drager derifrån upp till Svithiod och underlägger sig allt Sveavälde samt äfven Jutland, som hans morfader Ivar hade innehaft. — Då var Harald ännu blott femton år. Genom den trollkonst, som kallas Seid, blef han hård emot alla vapen[2]. Han blef en
