Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
541
ibland dem äfven Sköldmöer[1] och Skalder[2]. Namnen, äfvensom sjelfva stridens uppträden, äro i båda berättelserna nästan de samma, och likheten visar sig äfven i flera mindre drag[3]. Den
- ↑ Saxo uppräknar tre: Wisna, Hetha, Weborgia. Sagubrott äfven tre: Ursina (Suhm Danm. Crit. Hist. T. III. s. 359, läser efter en handskrift: Visina), Heider, Vebiorg. Den förstnämnda bar, enligt Sagubrott, Haralds baner. Man finner långt sednare exempel af en sådan sed. —— I slaget emellan K. Johan och Ditmarskerna, år 1500, uppbars dessas baner af en Jungfru Telse Hansdotter, hvilken de med skänker förmått att göra ett evigt kyskhetslöfte till Jungfru Marias ära, på det hennes folk måtte frälsas. Då ÄrkeBiskop Christopher af Bremen år 1516 anföll Friserna i landet Wursten, drogo så väl quinnor som män emot honom. Af de förra föllo över 300 i striden. Äfven Frisernas baner, utmärkt med en dödskalle, fördes af en jungfru, som i striden med ett slagsvärd blev klufven midt igenom. Molbeck, Historie om Ditmarskerkrigen. Kjöb. 1813, s. 114.
- ↑ Omkring Harald Hildetands baner fäktade nio skalder. Sagobr. s. 21.
- ↑ Likheten af kämparnes namn, hvilka ännu hos Saxo, (bevis, att han tagit dem i en gammal sång), finnas ordnade efter Rimbokstäver, ses bäst af den jämnförelse Suhm l. c. anställt. Saxos öfversättning, serdeles af några tillnamn, röjer stundo missförstånd af deras betydelse. Märkeligt är att Saxo säger, det de tappraste bland Svearna och K. Rings närmaste förtrogna „härledde sin ätt från guden Frey” — ad Frö Deum generia sui principium referebant: — hvilket innebär, att ännu afkomlingar af Ynglingaätten, ehuru ej mera regerande, funnits. Namnen på dessa kämpar läses nästan lika i Sagobrott; men utan anmärkning om deras slägt,
