gamle blinde[1] Harald, som föres på en vagn i slaget, frågar, huru Sigurd inrättat sin slagtordning och utropar, vid underrättelsen att han ordnat den i formen af en vigge: „Jag hade trott mig och Oden ensamme kunna det”. Till Oden, — „sin stamfader”[2] — ställer han nu derföre sina böner och ger honom alla de i striden fallne. Sluteligen då segern synes för hans fiende afgjord, låter han ägga hästarna till ett häftigt lopp, uppstiger på sina knän i vagnen, fattar i händerna tvenne svärd,
- ↑ Blind är Harald endast hos Saxo.
- ↑ Cui mox supplicare obnixius cœpit, uti Danis, quibus antea clementer affuerit, supremam quoque victoriam tribuat complementumque beneficii origini exæquaret: eidem se prostratorum manus muneris loco dedicaturum polliticus. Saxo p. 146. Jfr. Sagobr. p. 23.
om man undantager, att en af dem kallas Godi, präst; hvilket öfverensstämmer med hvad Saxo på samma ställe förmäler om guden Freys slägtingar, neml. att de voro trogne utläggare af gudarnas vilja — fidissimi numinum arbitri. — I Sigurd Rings krigshär nämnes för öfrigt — ibland andra — en Sten från Vänern, en Glumr från Värmeland, en Sigmund från Sigtuna, som Saxo kallar Forensis Athleta, men Sagobrott Kaupangs Kappe (Köpstadskämpe), en Adils oflate (den stormodige) fra Uppsolum — hos Saxo Alf elatus e vico Uppsala. Dessutom förekommer hos Saxo en Bersi från staden eller stället Falu (apud Falu oppidum creatus), hvilket uttydt på den så mycket senare staden Fahlun, innebär en orimlighet; men Torfæus, Hist. Norv. I. 368, läser Fjalir (i Norrige).
