ägde föda den låga, som förtärde en så stor och vördad konung: och så gjorde de. Men sigurd ring vardt Konung öfver Svithiod och Dannemark efter Harald Hildetand, och i hans hof uppvexte sonen ragnar, som blef den störste och skönaste bland männer[1].
Här slutar Sagobrottet om det fordom i Norden så namnkunniga Bråvallaslag, hvars berättelse vi med Saxos jämnfört. Den Isländska framställningen bär flera märken af sednare tider[2]; men de tillhöra mest den yttre klädnaden. Att grunden är gammal, visar den osökta öfverensstämmelsen med Saxo, hvars verk för Sagoskrifvaren varit obekant. Lika litet kan man hos Saxo antaga någon bekantskap med den Isländska, i sin närvarande gestalt utan tvifvel yngre, Sagan. Det förlorade, under Starkothers namn bekanta quädet synes, mer och mindre omedelbart, ha varit källan för bägge; och att Saxo stått denna poetiska källa närmare, röjes genom berättelsens hos honom starkare uttalade mythiska karakter. För öfrigt kan likheten äfven i de
