rusar in bland fienderna, hugger omkring sig och nedlägger många, tills ett slag af en klubba störtar honom död ur vagnen. Oden sjelf, under Brunes gestalt, var Harald Hildetands baneman[1]. Den tomma vagnen visar Sigurd att den gamle kungen är fallen; han befaller striden upphöra och söker liket, hvilket igenfinnes under en hög af slagna kroppar. Derpå låter han bygga ett bål och befaller Danskarna ditlägga konung Haralds gyllene skeppsstam. Han ger honom äfven en präktigt sadlad häst, beder till gudarna och önskar att Harald Hildetand främst bland de fallna skaror måtte rida till Valhall, och i Odens sal bereda vänner och fiender välkomst[2]. Men då bålet tändes och kroppen var ditlagd, och de förnämste sörjande gå deromkring, begynner konung Sigurd uppmana alla, att de skulle med guld, vapen och det dyrbaraste de
- ↑ Enligt Saxo, som i detta poetiska drag utan tvifvel står den gamla sången närmare.
- ↑ Inde vota nuncupat adjicitque precem uti Haraldus eo (equo) vectore usus fati consortes ad tartara antecederet, atque apud præstitem Orci Plutonem sociis hostibusque placidas expediret sedes. Saxo l. c. I Sagobr. heter det att K. Sigurd „bad Harald rida till Valhall.” Dess framställning af begrafningen afviker deruti från Saxos (hvilken vi följt), att K. Harald blir i sin vagn införd i en hög, och denna tillsluten, sedan de förnämste närvarande ditkastat sina ringar, vapen och dyrbarheter.
