sina föräldrars död, späd blifvit upptagen af sin fosterfader Heimer, och af honom bortbars, innesluten i en gyllene harpa, med hvars toner han stillade den lillas gråt: huru han med henne kommit till Nordlanden, till Spangarhed i Norrige, och der blifvit mördad af hjonen i det hus, der Ragnar fann henne. Desse hade bemäktigat sig hennes dyrbarheter och uppfödt henne i fattigdom såsom sin dotter. Till bevis af berättelsens sanning förutsäger
derom, och nu berättar hon och begynner der Sagan, hvarest Sigurd och Brynhilda funno hvarandra på fjellet m. m.” Ragnars S. c. 8. — jfr. VolsungaSagan, hvilken här tydligen åsyftas. — Spangareid, der Ragnar skall funnit Aslaug, ligger strax östan för Lindesnes, Norriges sydligaste udde. Der söngs ännu i Torfæi tid, såsom han sjelf berättar, (Series Dynast. et Reg. Dan. Hafn. 1702 p. 35) och i Schönings (Norges Hist. Soröe 1771 T. I. s. 409), en visa om en kungadotter som (af sin styfmoder, säges det,) blef störtad i sjön, men sedan i en gullharpa uppkastad på stranden: hon skall uppvext der i trakten, men slutligen blifvit gift med en Dansk konung. Man visade en hög, der hon skall sutit och vaktat boskapen. Den kallas „Aatloug-höjen”. Viken, der harpan skall drifvits i land, kallas „Guld-viigen”: en bäck i grannskapet „Krakabækken” — hvilket erinrar om Kraka, Aslaugs antagna namn. Aatlög eller Aadlov är ännu ett quinnfolksnamn i orten, och berättas först blifvit fördt af en Dansk Drottning. Det är ett bevis huru den gamla Sagan funnit sin väg ända till Allmogen och quarlefver i dess minne. Quäden på Färöarna besjunga äfven huruledes Ragnar, K. Sivert Rings son, besegrade ormen, samt förtälja, ehuru med något skiljagtiga omständigheter, historien om Aaslaug, som här kallas Osla. Müller, SagaBibl. II. 481.
