uppmärksamheten derpå, att Fornsagan mest förvarar hvad man kunde kalla total-intrycket af händelserna. Detta ligger i de redan uti första framställningen uppfattade poetiska grunddragen, hvilka sedermera bli outplånliga, och mer och mindre meddela samma stadga åt allt hvad med dem närmast sammanhänger. Uppmärksamhetens rigtning förnämligast på det, som för det naturliga poetiska sinnet är mest fängslande, gör Fornsagan partisk för sina hufvudpersoner. Hon sätter dem merendels i gemenskap, om de än lefvat på olika tider, hon hopar på dem bedrifter och gunst, hon kastar på dem allt sitt ljus. Det öfriga i målningen behandlas såsom tillfälligt, bortbleknar och fylles ovilkorligen med andra drag, som påkallas af ämnets karakter, under det denna sjelf ej undergår annan förändring, än den som följer af olika tiders föreställningssätt; ty Sagan omkläder sig med tiderna. Om vi se detta inträffa med en enda namnkunnig händelse, som blifvit Sagans ämne, der trängre gränsor synas stänga inbillningskraftens flygt, huru mycket mer om detta ämne är en berömd hjeltes hela bragdrika lefnad? huru mycket mer om
det i str. 17 förekommande Oddasenna, hvilket har samma betydelse.
