historiskt i sagorna om den Odinska invandringen i Norden. Ty det gamla Ynglingatalet tillstår sjelft luckor, och den ofta röjda förblandningen af de historiska och mythiska genealogierna visar tillräckligt, att vi i YnglingaSagan ej äga någon tillförlitlig, oafbruten konungaföljd för de äldsta tiderna.
Hvad strider nu mot denna slutsats om Ragnar Lodbroks tid? Isländarne — den genealogiska karakteren af deras Sagor, deras Kungalängder för de Nordiska Rikena, mängden af deras slägtregister, och en på dessas jämnförelse byggd kronologi för Nordens äldsta Häfder, hvars upphofsman är den senare lärde Isländaren Thormod Torfæus, och som efter honom, med få undantag, blifvit i Nordiska Historien allmänneligen antagen. — Väl kan man invända, att han sjelf visserligen icke alltid opartiskt bedömmer sina landsmäns trovärdighet. Väl kan man med skäl anmärka, att de gamle Isländarne sjelfve ej sällan motsäga hvarandra, och här kunna ha gjort sig skyldiga till det samma misstag, hvarpå vi redan hos dem anfört exempel, att nemligen på äldre tider öfverföra hvad som tillhör senare. Emellertid ha vi likväl hittills mest betraktat ena sidan af saken, och
