Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
599
han härjat i „Skottlands fjärdar”[1], och nyss förut talar han om svärdsleken på Lindiseire[2].
- ↑ Str. 24. Ragnars Saga.
- ↑ Str. 20 ibid. Eyre (ör) betyder en sandig strandslätt, planities sabulosa circa ripam (Ihre Glossar.); strand- och flodbädd, hvarpå ej gräs växer (Björn Haldorsson Isl. Lex.) — Benämningen Lindiseyre passar väl på ön Lindisfarne (så kallad af den lilla floden Lindis — Simeon Dunelm. ap. Twysden p. 12) hvilken ö under ebben (åtminstone den tiden) sammanhängde med den sandiga kusten. „Bis quotidie hæc instar insulæ maris circumluitur undis, bis renundato littore contigua terræ redditur.” Beda cit. af Gibson ad Chron. Saxon. in explicat. Nomin. p. 35. Klostret på ön var bygdt till den helige Cuthberti åminnelse, och den heter derföre ännu Holy Island. (Halingland — Radulfus de Diceto ap. Twysden p. 561). De Nordiske hedningar, som plundrade klostret, kallas äfven Scaldingi (Simeon Dunelm. l. c. p. 70): — tydligen samma namn som Sköldungar, såsom den Danska från Odens son Sköld härstammande kungaätten (hvarifrån äfven den Ivarska i Sverige ledde sin härkomst) benämndes. — I Ragnars dödssång kallas striden poetiskt: „Sköldunga hjalder” — „Sköldunga-dånet.” Uttrycket nyttjas i beskrifningen om en sjöstrid vid Irland; hvilket här, såsom flerstädes, också kan betyda Skottland. Äfven i „Svärdsleken vid Lindiseyre” säges Irers blod ha gjutits i hafvet. Wilde (Anmärkningar till Puffendorf s. 282) menar att med dessa Irer förstås de Christne i Northumberland och landskapet Deira, hvarest staden Ireby af dem har namn.
att ej blott regerande förstar, utan jämväl alla, som voro af kunglig börd, kallades konungar hos Angelsaxerna. Ella ansågs i Norden för ett så vanligt Engelskt konunganamn, att Isländske Skalden Sigvat kallar Engelsmännen sjelfva Ellas afkomma „Ello kind.” Heimskr. Olof d. Hel. S. c. 13. jfr. Hallenberg Anmärkningar till Lagerbring I. 254, 255.
