utkräfda hämnden. Denne Nordens poetiske Ragnar Lodbrok är utan tvifvel också den verkelige, och intar i tiden sannolikt den plats de gamle ätteledningarna åt honom hänvisa mot slutet af 8:de århundradet. Men Sagan och Sången ha bemäktigat sig hans gestalt, bragt honom å ena sidan i sammanhang med forntidens äldre hjeltar, utsträckt å andra sidan hans namn till jämnförelsevis nyare tider, genom ett hämndekrig efter hans död hvilket lätteligen kunde ständigt å nyo berättas under Nordiska Vikingaskarors mer än hundraåriga härjningar på alla Europas kuster. På dessa tändes de bål, i hvilka den Nordiska Hedendomen med blodigt raseri offrade sina sista krafter, mätande, liksom fordom Oden, efter lågans höjd, äran efter döden; och i starkare bilder kunde dess äfven i undergången förfärliga anda ej framställas — än i denna Ragnar, som sjunger sina bedrifter under det ormarna gnaga honom till hjertat — än i dessa söner, af hvilka en väljer skarpa spjut till sin dödsbädd[1], en annan låter bränna sig på ett bål af slagna fienders hufvuden[2], en tredje befaller att
