Om denna berättelse af Historiens Fader synes ge Fabeln en historisk halt, hvilken den i fråga om Religionernas Historia äfven visserligen äger, så visar den sig snart på längre afstånd åter iklädd hela sin mythiska drägt. Ty en annan saga[1] förtäljer: Midt emot Kelternas land, på en ö i högsta Norden, der månan är så nära jorden, att man kan se upphöjningar på dess yta, bo i en härlig, mild och fruktbar nejd Hyperboreerna, hvilka äro liksom Apollos prester, emedan de dyrka honom framför andra Gudar, och Latona hos dem är född: med
- ↑ Diodorus Siculus T. I. L. II. p. 158 ed. Wesseling. — var samtidig med Cæsar, men anför såsom sin källa Hecatæus (Abderites), som lefde vid Alexanders tid. — Flere af de Gamla satte Heliga öar i Nordsjön. (Jfr Rudbeck, Atlant. I. 410, 571). Det kan anmärkas, att ön Helgeland ännu bär namnet. Den ansågs af sjöfarande ännu i 11:te århundradet för helig. Adam. Brem. de Situ Daniæ. p. 56. — Arnkiel, Cimbr. Heyden Relig, p. 82. omtalar der gamla, helgade ställen.
Herodot), och vidare till Dodona och Delos, synes tydligen, att Grekerna tänkte sig den Hyperboreiska Appollodyrkan ha kommit till dem från nordvest; hvilket strider emot Creuzer, som vill bevisa att den kommit på nordostlig väg, från Asien till Grekland. Vägen för dessa Hyperboreiska tempelskänker hos Herodot påminner om den så kallade Herculis heliga väg, hvilken i en långt aflägse forntid säges ha gått öfver Alperna ifrån Italien till Keltika eller Gallien, och på hvilken det var religionspligt för de närgränsande folken att skydda vandraren. Om den, se Ritter Vorhalle Europäischer Völker-Geschichten vor Herodot. Berlin 1820. s. 361.
