Grekerna, i synnerhet Athenienserna och Delierna, äro de genom gammal vänskap, förvandtskap och ömsesidiga skänker förbundna: hvart 19:de år, då stjernorna fullbordat sitt omlopp, besöker Apollo dem åter, och anför sjelf med dans, spel och sång nattliga fester, ifrån Vårdagjämningen till Plejadernas uppgång: styrelsen öfver den heliga staden och templet på ön tillhör Boreaderna, afkomlingar af Boreas. Ty till dessa nejder „vid jordens ända öfver Pontus, vid nattens källor, himmelens pol och Solens gamla lustgård” hade han undanfört sin röfvade brud Orithija[1]. Somlige förlade äfven till Hyperboreerna de af Natten födda Hesperiderna, deras gyldene trädgårdar[2], och Titanen Atlas (föreställningar, som påminna om Fabelns äldsta vestligare riktning); ja Hyperboreerne sjelfve omtalas såsom Titanernas afkomlingar, och voro således ej af mensklig ätt. Nära vid äro det Kimmeriska mörkret, Plutos obrutna portar och skuggornas folk[3]; eller, såsom senare författare uttrycka
- ↑ Strabo, efter Sophocles, L. VII. 295.
- ↑ Här hade Hercules hämtat de gyldene äplena, öfvervunnit jätten Geryon, och (enligt Pindar. Pyth. X.) slagit den förskräckliga Gorgo: allt fabler, som ha afseende på Solens seger öfver vintren och natten. Creuzer, l. c. II.454.
- ↑ Mannert, Geographie d. Griech. u. Röm. IV. 35. 51.
