Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
62
De voro det nordligaste man visste af; och deras grannskap med den yttersta Norden blef en stående föreställning i den gamla Geografien[1]. Man hörde om andra länder i Vester, som voro en fortsättning af dem man redan kände, och sedermera inbegrepos under det allmänna namnet Europa[2]; och detta förekom i allmänhet Asiaten såsom ett nordligt land[3]. Hela dess vestliga del böjdes i tankan uppåt Norden; deraf det vestliga och nordliga Europas förblandning i den äldsta Geografien: dess okända nordliga kust förkortades i samma mån[4]. Då de vestra Medelhafsländerna blefvo bättre kända, rättades väl föreställningen om dessa, men ej om Norden. Europas yttersta
- ↑ Om den äldsta Geografiens naiva obekantskap med den nordiska Naturen vittnar Sagan, att i landet norr om Skytherna ingen kunde framtränga; emedan luften vore full af fjädrar. Herodot, som anför den, säger dock sin tanka vara, att dermed menas den fallande snön. L. IV. c. 31. Han skämtar ock med den fabeln, att det skulle finnas folk ofvan om Nordanvinden.
- ↑ Namnet användes först på fasta landet af Thracien och Grekland, i motsats mot Peloponnesus och öarna. Herman hos Ukert l. c. I. 2. p. 211.
- ↑ Den Arabiske Geografen Abilfeda räknar i allmänhet till Norden Frankernas och Turkarnes länder, och det första ibland de Nordiska Rikena, som han nämner, är Bulijah (Apulia) i Italien. Reiske’s Öfversättn. i Büschings Magazin. T. V. p. 357.
- ↑ Jfr. Schlözer, Allgemeine Nordische Geschichte, I. 64.
