nordvestliga länder, såsom de Britanniska öarna, lades alltid i föreställningen mycket för långt åt nordost. Strabo, hvars Geografiska verk kan anses såsom inbegreppet af Grekers och Romares jordkunskap vid Augusti tid, anser ön Ierne eller Irland för det nordligaste bebodda land, och sätter den norr om Britannien[1]. Ptolomæus föreställde sig sedermera den östligaste spetsen af Britannien nära en half grad mer i öster än Elbens utlopp[2], och hans efterföljare Agathemerus säger, att ön Albion, hvilken är ganska stor och lång, sträcker sig mot öster nästan till midten af Germanien[3]. Skandinavien var obekant eller blott i dunkla, missförstådda rykten omtaladt. Östersjön kände de Gamle aldrig såsom en vik, i den gestalt den har, utan tänkte sig det nordliga hafvet på föga afstånd från Svarta Hafvets norra kust, Mæotis eller ock Kaspiska Hafvet med Oceanen sammanhängande, och denna derifrån böjd åt Indien[4]. Så
