natten varade här blott två eller tre timmar[1]. Thule hade han ej sett, men hört omtalas, att det låge norrut från Britannien, vore bebodt och ej utan all odling, ty invånarne kände åkerbruk. Om det vore bebygdt ännu så högt upp, att solen om sommaren alldeles ej gick ned, om det vore fast land eller ö, derom saknar Strabo hos Pytheas underrättelser; hvilket tillsammantaget visar, att berättelsen gaf det en ansenlig storlek. En ö blef emellertid alltid detta yttersta Thule i de Gamlas föreställning, som trodde Germaniens kust sköljas af den nordliga Oceanen; och före Strabo, som nekade dess tillvarelse, hade Eratosthenes utmärkt Thule såsom en stor ö norr om Britannien. Geografen Ptolomæus, i 2:dra århundradet e. Chr., sätter Thule norr om Orcadiska öarna. Flere nyare ha deri velat igenkänna Island; ehuru föga den första berättelsen passar på denna långt mer än Skandinavien aflägsna och intill 9:de århundradet obefolkade ö; ty de spår efter Irländska Christna, som de förste bebyggarne funno på ett par ställen af ön[2], synas härrört af tillfälliga besök. Det synes ej heller varit från de nordvestliga, åt Isländska sidan belägna, delarna
