del här för första gången träder i dagen, liksom i Thule den vestliga: båda såsom särskilda öar, och redan bebodda.
Romrarnes krig i Britannien, i norra Tyskland, der de likväl aldrig framträngde bortom Elben, gåfvo dem först underrättelser, hvarigenom de i forntidens dunkelhet höljda, töckniga bilderna af den Skandinaviska Norden litet uppklarnade, utan att likväl i det nya, svaga ljuset igenkännas för de samma, om hvilka en äldre tids sägner hade talat. Derjemte bibehölls föreställningen att i hafvet uppom Germanien blott kunde finnas öar; det inbillade grannskapet med den Pontiska och Kaspiska Norden[1], med de ännu obekantare nordöstliga länderna, som fablen fortfor att befolka med vidunderliga väsenden, förblef. Pomponius Mela (omkr. 50 år e. Chr.) känner ofvan om Elben en ganska stor vik, som han kallar den Codaniska[2], uppfylld med större och mindre öar, ibland dem Codanonia den största och fruktbaraste, och
- ↑ Så talar Eustathius om Skytherna, som bo vid Kaspiska hafvet, nära Ishafvet (Mari cronio vicini). Dalecamp. not. ad Plinium L. IV. c. 12.
- ↑ Pomp. Mela De Situ Orbis, L. III. c. 3. Super Albin Codanus ingens sinus, magnis parvisque insulis refertus — c. 6. Ex iis Codanonia, quam adhuc Teutoni tenent, ut magnitudine aliis ita foecunditate antestat.
