Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
76
ännu bebodd af Teutoner: längre åt öster hade han hört talas om ett folk, som blott lefde af sjöfogel-ägg och vildhafre, och om andra med hästfötter, eller öron så stora att de täckte hela kroppen[1]. Thule försätter han likväl så långt i vester, att det skulle ligga midt öfver emot Belgiska kusten (och således vara det sydliga Norrige); men öfvergår ifrån denna förmenta högsta nordliga ö genast till en ö i Kaspiska hafvet. — Plinius den äldre, (dog år 79. e. Chr.) som sjelf besökt Nordsjöns kuster[2], är den förste, hos hvilken Skandinaviens namn tydligen förkommer. „Jag har fått
- ↑ Både hos Plinius och Tacitus vidtaga dylika sägner om det mest obekanta östliga Norden. De höra till hvad den senare kallar: Cetera jam fabulosa — Föreställningarne om den okända Nordens vidunder voro så allmänna, att, när Germanici flotta vid Frisiska kusten af storm förströddes, de till en del på okända öar och kuster kastade Romerske soldaterne, sedan de återkommit till de andra, berättade idel under: miracula narrabant, vim turbinum, et inauditas volucres, monstra maris, ambiguas hominum et belluarum formas: visa sive ex metu credita. Tacitus, Annal. II. c. 24. Till berättelserna om folk med menniskoansigten, men vilddjursskapnad (ora hominum vultusque, corpora atque artus ferarum, Tacit. Gem. c. 46.) synas djurshudar, brukade till kläder af nordiska nationer, först ha gifvit anledning. Pelsverk kände och brukade Romrarne först temligen sent, efter umgänget med Barbarerna. Beckmann, Gesch. der Erfindungen T. V.
- ↑ Han beskrifver såsom åsyna vittne de Frisiska, L. XVI. c. 1.
