Sida:Svensk Zoologi.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


20 haf»

Men i synnerhet är han fjäderflockens buse och framför andra hemtåglarnes, hvilkas egg äro läckerbitar för honom. Likväl försmår han icke grodor, paddor, ödlor, man säger äfven ormar, fiskar, kräftor, skalbaggar, syrsor och andra insekter. För ombytes skull eller för nöden tjena också saftigare rötter och trädfrukter, men påstås allmänt vara storätare af drufvor. Han synes äta allt med snålhet, och som håning är särdeles smaklig för honom, skyr han icke att angripa samhällen af bien, humlor och getingar, hvilka, oaktadt det förfärliga motstånd de göra, omsider nödgns lemna platsen åt den oblyga gästen. Igelkottens taggiga yta kan icke skydda honom för Räfven, som rullar honom med tassarne tills djuret måste utsträcka sig för att uppoffras.

Jemte ett sådant behof och böjelse till rofaktighet och med skarpa sinnen äger Räfven den utmärktaste vighet; men som styrka felar honom, måste han i dess ställe använda list och tålamod, hvilka ofta leda svagheten säkrare än djerlheten den förra. Alla hans rörelser och företag synas medgiiva ett slags slutkonst hos honom och förmåga alt öfverlägga. Hans fintlighet visar sig på mångfaldiga sätt, och en af dess förnämsta verkningar är utan tvifvel den att förskaffa ett boställe, som skyddar honom för oväder och tillika tjenar honom till fristad. Ofta spar han sig, som förut sades, mödan, alt sjelf bereda sin boning, genom det att han gör ett annat djurs till sin egen. Eljest, oin han af någon orsak beslutar, eller tvingas af rädsla att ombyta silt fordna tillhåll, bemödar ban sig alt genom' tidiga besök utspeja de tillHyktställen som på en annan ort kunna passa honom. Finner han flera sådana, i synnerhet gamla Räfkulor, putsar han dem rena , innan han till slut väljer i någon sitt lillhäll. Skulle han under detta störas på minsta sätt, så försvinner han åter snart. Mon fästad på ett ställe, kringlöper han innan kort hela nejden, tar känning af byar, kojor, enstaka hus, vädrar opp hönsen, iakttar hvarest hundar och buller höres och tvertom; samt utspanar de betäckta platser som i händelse af fara kunna blifva hans skyddsort. Allt tyckes visa en förutsigt af många möjliga händelser. Misstrogen och varsam, låter han sällan bedraga sig att förfölja det djuret som, flyr undan för honom; han lurar snarare på silt rof, <sch krypande tar det med ett skutt. Fullkomligt säker, att lugnet herrskar der han uppvädrat hönsen, försöker