alla stora vingade djur, utom Roffåglarne, någon möda att svinga sig opp. De löpa då först några steg och upplyfta de starka vingarne, hvarmedelst de småningom höja sig tills farten ökas och höjden omsider vinnes. På detta sätt flytta de fram och åter, och kallades derföre i forntiden både schytiske och lybiske fåglar. Det är likväl icke otroligt, att de på somliga nordliga orter, till ett mindre antal qvarstanna öfver vintern, som Rzaczynski anmärkt i Polen. Men detta gäller icke om mängden. Således, då Österländska trakterne börja att af hetta uttorka, skynda de på nytt till Norden, ända mot Polcirkeln, och man ser dem då äfven i Siberien så långt som till Anadyr-floden. De söka nu åter sina fordna hemvist, merendels i träskaktiga och rörbevexta nejder, der de tillreda sina bon i buskar omgifne af säf och vatten, för att icke lätt upptäckas. Här värper honan blott två egg, långa och smala, gulhvita och grå med bruna fläckar som synas större vid den trubbiga ändan af egget, hvilket i storlek öfverträffar de största Gässens. Häraf kläckes en unge af hvardera könet, men vanligen så sent att de knappt lärt att flyga, då de måste följa sina föräldrar på den långa resan. Under liggtiden fördraga de ingen af sina likar jemte nästet, så sällskapliga som desse fåglar för öfrigt äro.
Om ungarne kunna fångas, blifva de lätt tämde, men synas behålla deras naturligen djerfva och stridbara anlag; hvarföre de huggas gerna med näbben, och kunna äfven vara farliga för barn. I detta tama lynne blifva Tranor nöjsamma föremål, som Plinius redan vetat berätta, dels genom deras löjliga allvarsamhet i gången, dels genom lustiga språng, under hvilka hufvud och hals krökas, stickor och strå upphämtas af jorden med näbben och uppkastade i luften åter fångas; de flaxa med vingarne, och skrikande löpa efter de skrämda hönsen. Prof. Otto såg en Trana som flög med sin ägare när han bortreste; och en annan som vallade Kalkoner och dref dem hem, då de aflägsnade sig ifrån gården. Elakt väder förespå de äfven genom skrän och rop; en egenskap, som synes tillhöra äfven andra fjäderfän, såsom Påfåglar, m. m.
Tranans näringsämnen samlas både ur Djur- och Vextriket, men hon ger utan tvifvel de förra företrädet, åtminstone den tiden hon sörjer för sin afföda. Vatten-Insekter och Amfibier, såsom Ormar och Grodor; äro säkert
