det till stjertens ända något tydligare, för att kunna räknas på samma sätt som de förras sköldar. Dessa jemförelsevis ganska små bukfjällen hos Anguis-slägtets arter hindra dem icke i deras rörelser, i det stället de andra röna ett motstånd af sköldarne, hvilka ehuru fjällvis liggande, liksom uppresas vid kroppens slingringar. Fjällormarne deremot röra sig med utmärkt hastighet åt alla sidor. Deras ögon äro väl små, men de äga dock sådana, och förtjena derföre icke tillmälet af Blindormar som okunnigheten gifvit dem. Försedda med en trubbig stjert, ofta stor som hufvudändan, har deraf en annan villfarelse uppkommit, att Fjällormarne hade hufvud i bada ändar, och inbillningen gaf dem förmåga att kräla med lika lätthet fram och tillbaka. Säkert har ock en af fruktan förledd föreställning utan skäl kallat flera af dem (t. e. A. fragilis, eryx, ventralis, rubra, lumbricalis) giftige, fastän troligt ingen af hela slägtet bör derföre anses, emedan de sakna gifttänderna, hvarjemte deras mindre öppnade mun synes vittna om en oskyldigare natur, än hos många af deras rysliga likar.
Samfält med det öfriga Europa har Sverige 2 slags Fjällormar: denna gråbruna, och den alldeles kopparfärgade, vanligen kallad Kopparormen. Mycken likhet i utseende och natur har sannolikt gjort att de blifvit förblandade med hvarandra af dem som beskrifvit särskilta Länders Naturalster, och blott en enda, Anguis fragilis, har blifvit nämd. Eryx deremot, som mycket senare intagit sitt rum på den Systematiska listan, har också sedermera varit af flera ansedd såsom endast artförändring af den förra. Det synes likväl icke utan skäl att de böra såsom arter åtskiljas. Kanhända äfven, alt vår fauna får ensam tillegna sig den rätta kopparormen, ty den i Frankrike så kallade Anvoye eller Orvet, sådan som den af Buffons förträffliga efterträdare beskrifves af 1 ½- alns längd, kan knappast förliknas med vår, som icke hinner till tredjedelen: och Tysklands Gemeine Blindschleiehe och de Engelskes Blindworm är enligt både teckningar och text icke annat än vår Gråbruna Fjällorm.
Dennes längd är omkring 12 tum, eller ibland något mer, då stjertändan håller vanligt en tum mera än den främre, när man mäter från munnen till anus, och derifrån till yttersta spetsen. Tjockleken upphinner knappt lillfingrets. Hufvudet är litet, trubbigt och vid sidorna svart och hvitfläckigt, samt munnen klufven ända under ögonen, hvarjemte medelst läget af undra käkens knotor fjäll-
