dan i Romarnes tid brändes hufvudet af de Björnar som blifvit dödade vid de allmänna skådespelen[1].
Ister fås stundom till ansenlig mängd af Björnen, ehuru det icke användes som det af den svarta i Amerika, hvilket kokadt och renadt blir flytande som olja, utan smak och lukt, och brukas i stället för smör i hushållet[2]. Det Europeiska, som är blott en apteksvara, är gråaktigt, klibbigt och luktar icke väl. Förr brukades det mycket såsom fördelande och uppmjukande, t. e. vid örsprång, giktplågor, ryggvärk och sårnader. Likaså var gallen, torkad och i pulver med vatten, ett gammalt berömt husmedel för hysteri, fallandesot, kikhosta, gulsjuka och utvertes i kräftan, frätsår, tandvärk, ögonsjukor m. m. Hos Finska allmogen skall bruket icke än vara urmodigt både för folk och fänad. Senorna nyttja Lapparne, liksom dem af Renen, till en del af deras brukliga söm. Så göra äfven Kamtschadalerne, och desse, utom gagnet af allt det ätliga, betjena sig af huden till bädd, mössa, vantar, halsband på slädhundarne, och sålor åt dem att icke slinta på isen, och skulderbladen ge dem ämnen till liar för höslåttern, samt tarmarne betäckning för ansigtet mot vårsolen. Det är ock dessa hinnors genomskinlighet som föranleda Kossackerna att i stället för fönsterrutor draga fördel af dem.
Björnen synes således vara af lika så vidsträckt nytta, som han är namnkunnig bland antalet af de vilda djuren.
Tab. — Figuren, som föreställer en utvuxen brun
Björn, är en trogen kopia af Marechalls förträffliga
teckning i Ménag. du Mus. nat. d'Hist. nat., ehuru här efter
formatet proportionerad. 1. en af framtassarne. 2. en af
de bakre.
