lar, särdeles emellan vändkretsarne, hvarest de fleste af familjen gifvas.
Den gröna Trädgrodan är den enda arten, som vår verldsdel (Brittiske öarne undantagne) äger, likväl icke ensamt, ty Catesby anför henne såsom inföding i Amerika, och Meriana bland Surinams natur-alster. Kanske finnes hon också i Afrika. Hon är således af de fåtaliga djuren med vidsträcktare rättigheter att bebo jordklotet. I storleken ger hon vida efter de öfriga Europeiska allmänna, och hinner aldrig till den af en sådan 5-års gammal groda. Hufvudet är kort, af lika bredd med kroppen, framtill endast litet smalare, med rundade kinder och utstående ögon, som äro svarta med guldgul Stjerna. Kroppen har nästan en trekantig form, ofvanpå kullrig och inunder flatare. På framfötterne, som äro korta, finnas blott 4 tår, men 5 på de bakre, som äga en ovanlig längd. Färgen utmärker också denna Trädgroda från andra af sitt slägte. Ofvanpå synes hon lifligt grön, och på undra sidan blekgul med små hvita knottror. Hanens strupe, som kan mycket utvidgas, är deremot brunaktig, äfven som fötterne inunder hos begge könen. På hvardera sidan löper öfver ögat och framdelen ända till buken och baklötterna en svartbrun eller violet rand, omkring hvilken den för öfrigt gröna färgen stöter i höggult, eller liknar silfver. En annan något blekare går från öfra käken till frambenen. Mellan tårne synes endast på bakfötterna någon del af den hinna, som ökar förmågan hos andra Grodor att simma, hvaremot tårne på denna, ärnad till ett olika lefnadssätt, äro mot ändan liksom med köttiga, runda och plattade naglar försedda.
Hela sommaren ha Trädgrodorna deras tillhåll i träden, vid hvilkas grenar de i följe af sin klibbiga kroppsyta och den lika beskaffade vätska, som uttränger från tåändarne, med lätthet fasthålla sig, äfven på undra sidan af de glattaste blad. I större och bergaktiga skogstrakter finnas de likväl sällan, utan snarare i öppna lundar af löfträd, äfven som i trägårdar och lefvande häckar. Man blir dem dock sällan varse hos oss, utom i de Södra landskapen. De hoppa så mycket beqvämare och snabbare, som deras bakfötter äro jemförelsevis längre. Behändigt flytta de sig från gren till gren, mellan de gröna bladen, för att, efter sin natur med utsträckt tunga, fånga den insekt som nåkas dem; och under det de göra alnsvida skutt,
