de rörelser under träden, och lysflugornas blinkande flygt genom den mörka luften, kan icke annat än förvåna den, som ovan vid sådana uppträden, händelsevis får bevittna dem.
När Trädgrodorna qväka, anses det på somliga ställen såsom ett förebud till regn. För att äga ett sådant lefvande hygroskop, kunde blott en hangroda af detta slag förvaras i en öfver en grön grästorfva ställd glasklocka, och beqvämt födas med flugor, mygg och andra insekter, äfven som temligen stora fjärilar. Hon är då hela sommaren igenom en säker spåman, fastän den förkunnande tonen alldeles icke är Trastens. En man i Breslau vårdade en Trädgroda i flera år, och hon lefde ännu i det åttonde, då hon för brist af vanlig näring aftynade och dog. Hermann anmärker äfven det nöje han hade, att se en sådan som han förvarade, midt på dagen räcka sig, gäspa, samt skubba nosen och bakdelen med fötterna, efter de däggande djurens vana. Fästad perpendikulärt på sidan af glaset, tillät hon ofta flugorna sätta sig på hufvudet, utan att röra dem, då de vid annat tillfälle med hennes hastigt uträckta tunga uppslukades.
Vissa roffåglar, såsom hökar, falkar m. fl. kunna anses för dessa djurens fiender; men naturen har lånat dem försvar medelst hastigheten af deras rörelser, och genom likheten af deras gröna yta med de blad, under hvilka de sorgfälligt dölja sig.
Det har varit en gammal inbillning, att Trädgrodor äga kraft att minska besvärligheten af handsvett. Man rådde, att hålla en sådan i hvardera handen, tills djuret omsider dör, hvarigenom olägenheten skulle öfvervinnas.
Tab. — Fig. 1. En yngre groda, sittande på ett
Eklöf. — 2. En fullvext hane med utspänd halsblåsa. — 3.
Skelettet. — 4. En bakfot. — 5. En framfot.
