Sida:Svensk Zoologi.djvu/337

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


NEINÖGON-SLÄGT ET. 35

lar, vidgas kassen på det sättet, alt ett sältesvid den smalare ändan der kassen hoptsges, ett annat midtpå, och det tredje ett qvarter från karmen. Ingången, vanligt en aln lång, göres trattlik, äfven af videqvistar. Kassen bör äga den täthet att lillfingret ej kan införas, ty få Neinögon endast sticka ut stjerten, så tränga de sig lätt igenom. Kassarnes storlek kan likväl vara olika, efter de ställen em. lian stenarne der de nedsänkas. Det är en vanlig inbillning i orten alt virket till redskapen, skuret i ny, fiskar bättre, än det som tages i nedanet. Tinorna göras af bräder, fyrkantiga, spetsade mot ena ändan, samt med små hål rundt omkring. Ingången har lika skapnad, och begge hopfogas med spikar. Dessa sednare fiskedon brukas också som sumpar, för tillgången af lefvande Neinögon om vintren, till bete på krok efter lakar. Kassarne, äfven som Tinorna, utsättas i strömmar emellan stenar, hvarest vattnet faller med nä^on häftighet', och fästas der vid nedslagna pålar: eller göras ett slags broar jemte forsarne der kassen bindes vid 2 stolpar med tverträn, öfver och under densamma, utom ett öfverst, som sammanhåller stolparne, och hvarvid ett staikt band fästes, för att dermed fasfgöra kassen vid brostockarne. Der strömmen är stridast, gå Neinögonen mest. Kassen bör stå stadigt och jemt på bottnen , helst nära jordfasta stenar. Emellan sådane sättas ock tinorna med stolpar omkring, i synnerhet vintertiden. Flere sättas också tillsammans, om stället så tillåter. När höstflod infaller och det är nedan samt regnigt väder, är delta fiske i synnerhet gifvande, men deremot ganska obetydligt, när månen lyser eller norrsken visar sig. Det är också ett nattarbete, ty om dagen försökes det utan framgång. Men i lörstnämde tjenligare fall, har man icke sällan sett sådan mängd tränga sig i kassen, att två personer med möda kunna upplyfta honom, om han är något vid och strömmen stark. Det fordras derjemte skicklighet att vittja redskapen, emedan Neinögonen, såsom hala och slingrande, lätt kunna förloras.

Neinögon äro en i allmänhet begärlig föda. Deras kött är väl icke fett, men sött och smnkligt, ehuru det torde icke kunna anses för ett af de mest lättsmälta. Färska kokade och med smörsås tillredde , eller stekte förtäras de med olja, ättika, peppar och persilja såsom en god rätt. På landsbygden, der de fås i mängd, torkas de beströdde med litet salt samt stekas på hälster. Allmogen