Sida:Svensk Zoologi.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
5
VANLIG MAKRILL

minstone ingen läckerhet. Den kokas och ätes med ättika, antingen genast eller inlagd såsom Lax, eller ock stekt; äfven rensas den och insaltas, packas i fjerdingar och försäljes. För svaga personer är Makrill, såsom en mindre lättsmält föda, icke att rekommendera. Vanligen bruka Fiskare att genast uttaga inelfvorna, men qvarlemna rom och mjölke; sådan säljes den färsk i Göteborg och bibehåller sig derigenom något längre från förruttnelse. I Skottland handteras Makrill på lika sätt som Sill. — Romarne tillredde af Makrillens insaltade inelfvor ett slags sallat, att äta liksom Anchovis eller Caviar, och var hos dem under namn af Garum i stort värde; hos Turkarna skall det ännu vara i bruk. Detta de Gamlas Garum tillreddes i början af flera slag, men i synnerhet af en liten fisk kallad Garus (Spigg? Gasterosteus); men sedermera af Makrill, och ansåg man dem som fångades vid Carthagena och en närliggande Ö kallad Scombraria, dertill tjenligast; det utgjorde en mycket begärlig och dyr handelsvara, och brukades både på borden som en läckerhet, att öka aptiten, och i Läkarekonsten mot sår och åtskilliga slags krämpor.

Tab. — Figuren är ritad efter en nyss fångad Makrill i Bohusläns skärgård. — a. visar kroppens form i den afskurna ändan, då genomskärningen göres t. ex. vid främre ryggfenan. — b. föreställer stjertens form då den tversföre afskäres. Skalan af 3 tum i svenskt alnmått och en tum indelad i fjerdedelar, utvisar rätta storleken.