Sida:Svensk Zoologi 2.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
58
REN.

I färdighet att simma öfver elfvar och små sjöar, eftergifva Renarne icke något fyrfotadt djur. De hålla sig under detta, högt i vattnet, och deras breda klöfvar synas härtill mycket behjelplige, äfven som de tjena dem under löpandet på snöskaran att icke nedsjunka. Man har anmärkt det besynnerliga hos gamla Renar, att vid de tillfällen när de yngre icke våga sig i vattnet, fastän dertill nödgade, de äldre simma genast öfver och med deras läte liksom locka de mindre dristige; och då desse ändtligen utkomma, ställa de sig främst för dem, hvilka således efterfölja sina ledare.

Sträckan af de Lappska Fjällen, ifrån de Södra trakterne till Hvita Hafvet, utgör i längden omkring 100 mil, och i bredden, från fjällryggen till skoglandet, 12-15 mil. Blott några veckors sommar synes en alltför kort tid för någun uppodling, och hvilken ödemark skulle icke här förete sig, om Lappar och, liksom för deras skuld, Renen icke gåfvos? detta enda djurslag, som uppfyller alla sin Husbondes behof, som närer, kläder och tjenar honom, och allt utan att återfordra någon omsorg eller trägen omvårdnad, om ej den att hållas tillhopa. Såsom husdjur betraktad, äger väl knappast något annat i flera afseenden, företräde för Renen.

Likväl hafva icke Lapparne en uteslutande rätt till honom. De fleste ofvan Norra Polcirkeln spridde menniskovarelser, Grönländaren, Eskimåen, Samojeden, Tungusen, Ostiaken, dela detta ägande med dem. Sjelfva det obefolkade Spitzbergen, 13 grader ofvan Polcirkein, hyser honom ensam bland de fyrfotade, med hvita Björnen och Räfven, lika som Morra Amerikas strängare klimat, fast vid lägre Polhöjder än både Europas och Asiens. Men man torde icke misstaga sig, då man anser honom vara, inom Lappmarkarnes gränser mera än annorstädes, egentligare föremål för Inbyggarnes hushållning[1].

  1. Det är alltför sannolikt, att Renen, fastän numera inskränkt inom gränsen af de kallare Himmels-strecken, fordom, i Europas vildare ålder, äfven funnits i Tysklands stora skogar. Julius Cæsar i 6:te Boken af sina Comm. de bello Gallico, ger dertill den första anledning, och Gaston Phœbus, Herre till Foix, beskrifver ännu 1400 år senare, mycket tydligt, Renen såsom ett Vildbråd, befintligt i Frankrike, åtminstone i grannskapet af Pyrenéerne. Flera sekler har man redan der saknat honom såsom vild, ehuru icke sällan försök blifvit gjorda att liksom på nytt naturalisera honom. Historien visar, att Konung